I söndags åkte jag Vasaloppet för första gången. Jag bestämde mig för att göra det för ett drygt år sedan och borde ha använt det året till att träna. Tyvärr låter jag inte så sällan bli att göra saker som jag bör göra, och så blev det med det här. I slutet av januari var jag, Wabo och Olle på ett träningsläger i Åsarna som arrangerades av vasaloppskungen Jan Ottosson. En vecka senare åkte vi Harsa Ski Maraton för att seeda upp oss till ett bättre startled. I övrigt har jag åkt några gånger i Uppland men alldeles för få. Jag borde ha tränat armstyrka och kondition och åkt rullskidor mycket mer än jag har gjort. Två veckor före Vasaloppet blev jag sjuk och lyckades vara det in i det sista. Men ingenting kunde hindra min start.
Klockan 7.56 på söndagmorgonen sprang en stressad nummer 10030 in i sitt startled efter en minst sagt kaotisk morgon. Jag hade då lyckats ta med mig nycklarna till stugan vi hade hyrt som skulle ha lämnats in, jag hade slängt upp min väska med innehållande nummerlapp i en lastbil, jag hade fått lov att äta en snabbfrukost i bilen på grund av tidsbrist och när väl starten gick visade det sig att jag hade glömt snöra pjäxorna ordentligt (åtgärdade detta efter 30 km). När jag gled iväg bland alla de tusentals åkarna tänkte jag “nästa år kommer jag tillbaka hit och gör allt rätt”. Första backen är en pina. Det är föga upplyftande att se skylten “Mora 88″ och har varit ute i spåret i typ tre kvart. Men sedan lossnade det och det jag upplevde inte att det var trångt någonstans efter Smågan. Däremot höll jag på att svälta ihjäl efter Smågan men som tur var blev jag räddad av Olle som när han svischade förbi mig gav mig några bitar av hans energy bar. Sedan gick det bra. Det är viktigt att man tar sig tid att stanna och äta och dricka i kontrollerna, man behöver verkligen det. Jag åt och drack som aldrig förr och lär inte ha gått ner de 3,6 kg som det sägs att vasaloppsåkaren i snitt tappar under loppet.
90 km är långt. Under de första två milen visste jag inte om jag skulle klara hela loppet, men efter Mångsbodarna kändes det självklart. Då var det bara att åka. Mellan Risberg och Evertsberg åkte jag och pratade med en apotekare från Lerum, vilket var bra för jag hade tappat tempo innan hon kom ifatt mig. Efter Evertsberg gällde det att ta rätt ryggar, att lägga sig bakom någon som åker lite, lite snabbare än du egentligen vill göra. Ett annat knep är att inte läsa avståndet till Mora på skyltarna utan fokusera på hur långt det är till nästa kontroll.
När jag hade åkt igenom kontrollen i Hökberg såg jag att klockan var 16. Det betydde att jag var tvungen att åka de två sista milen på två timmar för att klara en tid under tio timmar. Det var nog vad jag behövde då, för det gjorde att jag kämpade på. Jag valde tuffa ryggar och när jag kände att krafter fanns åkte jag vidare på egen hand och letade upp en ny rygg. 1.49 tog de sista två milen och tiden blev därmed 9.49.
Jag hade bra skidor. Perfekt fäste och godkänt glid. Det fanns spår hela vägen och temperaturen höll sig på minus. Det snöade på slutet, men trots att jag körde på tejp fick jag inte problem. Glidet blev sämre men det gjorde inte så mycket. Förutsättningarna den här dagen var helt enkelt mycket goda för att genomföra ett vasalopp.
Vi var tio personer i stugan och vi hade ett par trevliga dagar tillsammans före loppet. Det var synd att Wabo var för sjuk och inte kunde åka och att Steew som kämpade tappert för att klara repen tvingades bryta i Hökberg på grund av problem med en fot. En eloge får jag ge till Erik som dels kunde svara på frågor om loppet, dels fixade sicklingen av mina skidor och framförallt var stabil och redde ut det kaos jag skapade på vasaloppsmorgonen. Ett stort tack också till Frida, Kajsa och Wabo som tillsammans med Erik körde bilarna och tog hand om oss när vi gick i mål.
Kommer jag åka igen? Ja.