Skelett i garderoben

Har man ett ansvar när man har gjort en annan människa ledsen eller besviken? Jag tycker det, men det är inte alla som delar den uppfattningen. Ska man gå under jorden och bara blicka framåt? Ska man ta sig an nya utmaningar och sopa de gamla under mattan utan att ta itu med dem? Fungerar det verkligen i längden att glömma och låtsas?

Jag tror inte det. Att ignorera en människa man har gjort ledsen är även att ignorera sig själv och sitt samvete. Bara de som är riktigt starka klarar av det i det långa loppet. Men kan någon vara så stark? Och är det i så fall egentligen inte ett svaghetstecken?

Den som inte har några svar att ge ska heller inte ge några. Men i vilka lägen är man svarslös? Vad är det som gör att man inte kan svara? Vad är det som gör att man väljer att ignorera och istället tänka på andra, viktigare saker?

Jag vet inte. För mig finns det inget viktigare än människors liv. Människor är inga slit och släng-prylar som man kan använda för att sedan bara kasta bort. Människor är tankar, liv, rörelse, ambitioner, förhoppningar, drömmar, glädje, framtid, fantasi, kärlek, löften, samvete, känslor, lek, allvar, begåvning, kamp, arbete, omsorg och vänskap. Allt det är människor. Och oändligt mycket mer. Och allt det är det så lätt att rasera.

Var rädd om dina medmänniskor och ta vara på livet, det kommer inte tillbaka. Varken ditt eller andras.

Per - 25 september 2002 

Tillbaka