Obeständighet

Där seglar ett löv i vinden.
Till höger, till vänster och till höger igen.
Nyss satt det på trädet där.
Nyss.
Utan ett ljud landar det på Fyrisåns spegelblanka yta.

Där flyger en flock gäss.
Alla följer de sin ledare, på väg mot varmare breddgrader.
De uppskattar inte den svenska vintern.
Kölden.
De är fria att förflytta sig precis vart de vill.

Där promenerar ett äldre par.
De går armkrok, just så som de säkert alltid har gjort.
De är redan vinterklädda.
Redan.
Hösten är nog kallare när man är gammal.

Där kastar träden sina långa skuggor över marken.
Ljusa ränder, mörka ränder, om vartannat.
Ett rofyllt lugn ligger över den tomma Universitetsparken.
Tystnad.
Skuggorna är större än själva träden.

Där, i trädets krona, blir det allt glesare mellan de gula löven.
Flyttfåglarna syns inte mer, det äldre paret har passerat.
Ett moln skymmer solen och borta är skuggorna i parken.
Borta.
Det rör på sig i staden.

Där seglar ett löv på vattnet.
Till vänster, till höger och till vänster igen.
Nyss satt det på trädet där.
Nyss.
Utan ett ljud når det strömmen och försvinner utom synhåll.

Per - 17 oktober 2003

Tillbaka