Fyrklövern

Vid Fyris park får min buss punktering. Jag suckar när jag kör in till vägkanten och slår på fyrvägsblinkersen. Som väl är så har jag bara fyra passagerare på den här turen. Jag ställer mig i mittgången och meddelar att vi inte kan fortsätta vår färd och att de måste vänta på nästa buss som kommer fyrtio minuter. En mamma med en dotter i fyraårsåldern och en man i övre tonåren kliver av utan att ifrågasätta. Den fjärde passageraren, en äldre man med skepparkrans, kommer fram till mig och frågar hur bussen ska forslas bort. Jag berättar för honom att jag ska ringa efter en bärgare. Mannen föreslår att vi istället ska sätta fyr på bussen för att få värme medan vi väntar på nästa. Först skakar jag bara på huvudet, men när jag öppnar framdörren för att släppa ut mannen känner jag den bitande kylan. Det måste vara minst 20 minusgrader. Jag inser att mannen har rätt och talar om det för honom. Han ler och berättar att han är fyrfaldig svensk mästare i pyromani, ett mästerskap som tydligen lades ner i mitten av förra seklet. Han öppnar locket till bensintanken och slänger in en brinnande tändsticka. Jag och mina passagerare slänger oss i diket i samma ögonblick som bussen exploderar och en våldsam eldsvåda bryter ut. Pyromanen myser och förklarar att det här är ett fyrverkeri som Uppsalaborna sent kommer att glömma.

Värmen är enorm och vi tvingas lämna platsen för att inte få brännskador. Vi lunkar upp mot Fyris park och går in i byggnaden. Eftersom att det är söndag så pågår loppmarknad där och jag börjar förnöjt vandra omkring bland de begagnade prylarna. En bandyhjälm, en trave böcker, en skiva och ett fyrtorn i plast hamnar snart i min kasse. Då hör jag sirener utanför och jag skyndar mig ut för att se vad som står på. Det visar sig vara brandkåren som har dykt upp för att försöka släcka elden. De kämpar hårt men upptäcker relativt snart att det är omöjligt att rädda bussen. Brandmännen krokar fast en vajer i bussens bakdel och släpar den bakom brandbilen in mot stan.

Jag rusar ner till vägen och stoppar första bästa fordon. Det är en fyrhjuling med skogskärra. Mannen som kör är en bonde från Vängetrakten som är på väg in till Fyris torg för att sälja virke från hans skog. När jag ber honom följa den brinnande bussen pekar han på kärran. Jag hoppar upp på en fyrkantig platta, alldeles framför virket, och sätter på mig tillhörande fyrpunktsbälte. Bonden gasar och fyrtaktsmotorn börjar arbeta. Vid Flogsta är vi ikapp bussen och vi följer den på några meters avstånd. Det är verkligen en magnifik syn, det flammande fordonet som glider fram över gatorna.

Brandmännen drar bussen in mot centrala Uppsala och tar Skolgatan ner mot Fyrisån När de når Jernbron stannar de och lämnar brandbilen. Helt obehindrat ställer de sig vid sidan av bussen och häver den över brons räcke. Med ett plask landar den i ån och brandmännen ser mycket nöjda ut. Jag tackar bonden och önskar honom lycka till.

Jag stegar fram mot de fyra brandmännen. De är ser skrämmande lika ut och jag inleder med att fråga om de är klonade. Samtliga ler och svarar i kör att de är fyrlingar. Jag känner mig genast lugnare och tackar för att de hjälpte till att släcka elden. Visslande lämnar jag platsen och följer ån mot centrum. När jag når Fyris torg så ser jag åter bonden som nu har påbörjat sin försäljning. Det slår mig att jag kanske borde ge honom en slant som tack för skjutsen. Jag går över bron till Gamla torget och uttagsautomaten som finns där, slår in den fyrsiffriga koden och tar ut fyrahundra kronor. Jag går över gatan och fram till ån. För att slippa gå över bron igen så viker jag flygplan av sedlarna och försöker kasta dem över ån till bonden. Det visar sig vara ett dumt tilltag eftersom var och en av dem försvinner ner i vattnet och är borta för alltid. Jag rycker på axlarna och går hemåt.

Det här var en spännande och annorlunda dag, tänker jag. Fick jag uppleva allt det här trevliga för att jag hittade den där fyrklövern i somras? Ja, vem vet...

Per - 5 januari 2004

Tillbaka