Ett buckligt hjärta

Vad glänser där på golvet
i främmande hem?
Jag böjer mig försiktigt.
Det känner jag igen!

En bit av mitt liv,
ett gyllene hjärta,
minner om glädje
och stunder av smärta.

Så trasigt och buckligt,
jag tar det i min hand.
Den sista tråden brister
i kärlekens röda band.

Jag minns det ögonblicket
då jag det till henne gav.
Hon sa det så övertygat:
Det ska jag aldrig ta av.

Hon ville inget hellre
än att få bli min fru.
Men kärlek är ej evig,
det har hon lärt sig nu.

För henne handlar livet
om höga hopp och tvära kast.
Men jag kan inte röra mig,
jag sitter liksom fast.

Nu är det någon annan
hon älskar allra mest.
Jag förpassas till historien
och där passar jag väl bäst.

Mina fingrar kramar
ett buckligt hjärta hårt.
Jag öppnar mina ögon
och torkar bort en sista tår.

Per - 12 december 2004

Tillbaka