Månad: mars 2011

När jag sökte efter övergivna städer (eller spökstäder, ghost towns, som de också kallas) på Google för ett par år sedan hittade jag Tombstone i Arizone. Det var bara ett namn bland hundratals amerikanska spökstäder, de flesta gamla gruvsamhällen, men namnet Tombstone gjorde mig nyfiken och jag valde att läsa mer om staden.

Det visade sig vid en närmare titt att staden inte är en spökstad i ordets rätta bemärkelse utan en stad där tiden stått stilla sedan 1880-talet. Många byggnader finns kvar från den tiden och där finns även flera muséer. När gruvorna inte längre var lönsamma satsade man på turismen, vilket har visat sig vara ett lyckat drag.

26 oktober 1881 ägde revolverstriden vid O.K. Corral rum i Tombstone. Flera westernfilmer grundar sig på den händelsen. De som deltog i striden var Virgil Earp, Wyatt Earp, Morgan Earp och Doc Holliday på den ena sidan och Ike Clanton, Billy Clanton, Frank McLaury, Tom McLaury och Billy Claiborne på den andra. Tre av dem dog i striden och ligger begravda på kyrkogården Boot Hill, strax nordväst om staden.

Ed Schieffelin var stadens grundare. Han kom till platsen 1877 för att leta efter silver. Han blev åtsagd att han snarare skulle hitta sin gravsten där. Därför kallade han platsen för Tombstone och när staden grundades 1879 blev det också namnet på den.

1897 dog Ed Schieffelin i Oregon. I enlighet med hans vilja fördes han till Tombstone och begravdes strax utanför staden, så faktiskt kan man säga att han hittade han sin gravsten där till slut.

När jag för en tid sedan berättade för Matt att vi skulle till Tombstone på vår resa så kände han naturligtvis redan till staden, som den inbitne filmfantom han är. Och har en plats bara på något litet vis anknytning till en film så behövs ingen övertalning för att få honom att vilja besöka den.

Jag hoppas att Tombstone blir ett av de mest minnesvärda stoppen på vår USA-resa och att vi får uppleva hur det kunde se ut i Vilda Västern på 1880-talet.

1962 började det brinna i marken i den lilla staden Centralia i Pennsylvania. Området var känt för sina rika koltillgångar och som bekant brinner kol väldigt bra. Flera försök att stoppa branden gjordes, men alla misslyckades. Med snabbare agerande och mer pengar hade elden troligtvis kunna stoppats.

Vid den tiden bodde ca 1400 människor i Centralia. I början av 1980-talet, när det hade brunnit i 20 år, bodde fortfarande över 1000 människor kvar. Då tog myndigheterna beslutet att alla som ville skulle förflyttas och att deras hus skulle rivas. 1992 ändrades beslutet till att alla skulle tvingas flytta och myndigheterna tog över ägandet av de kvarvarande fastigheterna.

Efter 50 år brinner det fortfarande i underjorden. Det är möjligt att det kommer brinna lika länge till, och lika länge till igen. Staden är, bortsett från några få byggnader, jämnad med marken och bara sju personer bor där år 2011.

Det är en tragisk berättelse men också fascinerande. Jag har alltid varit väldigt intresserad av övergivna platser och för några år sedan hittade jag Centralia på nätet. Jag visste omedelbart att jag ville åka dit. När jag och Matt diskuterade platser vi skulle besöka på vår USA-resa var Centralia ett givet resmål för min del och Matt vågade inte säga emot.

Låter det intressant? Har du en timme till övers? Titta på dokumentärfilmen The Town that Was! John Lokitis, Centralias yngste innevånare, berättar om staden och livet där. Han klipper offentliga gräsytor, målar, sätter upp dekorationer vid jul, sköter om kyrkogården etc. Han berättar att han hoppas att de ska få tillbaka äganderätten till sina hem och att Centralia ska byggas upp på nytt en dag. Huset han bor i har han övertagit från sina morföräldrar.

Jag googlade på ”John Lokitis” nu. I december 2009 revs hans hus och han tvingades bort från Centralia. Sorgligt.