Universal Studios

I dag har vi haft en heldag på Universal Studios. Per hade naturligtvis redan varit där någon gång på nittiotalet men för mig var det första gången och jag var spänd av förväntan. Eftersom vi är rika österlänningar på besök här i Amerika så använde vi våra pengar för att få förmåner som lokalinnevånarna normalt inte har råd med. Det började med parkeringen där man kunde välja att stå långt bort för ett pris och nära ingången för ett högre. Naturligtvis valde vi det senare och hamnade därför på Frankenstein-parkeringen.

Inträdet till parken följde samma mönster och vi hade skaffat oss ett Front of Line-pass för 50 dollar extra per person ($70 fr.o.m. 1 juli). Som namnet antyder så gjorde det att vi fick gå före köerna i en egen fil. I stället för 40 eller 50 minuters kö så tog det 5 minuter för oss från att bestämma oss för en attraktion till att vi satt på plats, och det är ingen överdrift. Lite smutsigt kändes det när man gick förbi de långa köerna men det var väl spenderade pengar och hade vi inte köpt passen så hade vi nog bara hunnit med kanske en tredjedel av vad vi gjorde nu vilket hade känts trist.

Vi är båda överens om att det bästa var Studio Tour med King Kong 360 3D. Man fick åka runt i vagnar bland Universals olika movie sets (jag verkar redan ha börjat tappat svenska ord) med guiden Marcello som berättade vad de användes till. T.ex. så fick vi åka på Wisteria Lane för er som känner igen det. Det bästa under den turen var dock King Kong-segmentet där det spelades upp en 3D-film runt vagnarna på ett väldigt bra sätt där King Kong slogs med dinosaurier samtidigt som vagnen skakade på ett passande vis.

Om vi hade fått stå i alla köer hade det mesta inte känts värt det (t.ex. Jurassic Park eller The Mummy som var bra men för korta) men med våra Front of Line-pass så behövde åken inte väga upp någon kötid och kändes därför bättre totalt sett. Universal Studios är ett ganska roligt ställe men likt Per väntar jag nog ett tag mellan gångerna.

Hollywoodskylten

På allmän begäran kommer här ett foto från toppen av Mount Lee där man kan se Hollywoodskylten bakifrån. Jag sprang upp dit i går morse för att det vore kul att se skylten på nära håll. Stigningen nere från nivån vårt motell ligger på tog 30 minuter löpandes men det går att åka bil ganska långt. Jag skulle dock tro att en promenad från parkeringen ändå skulle ta ett tag. Staketet är ca två meter högt och jag står på en kulle strax ovanför. Bokstäverna ska vara 14 meter höga.

Första kändisen

Vi har sett vår första kändis! Det var efter vi ätit lunch i Beverly Hills och skulle hämta ut vår bil vid en valet parking (för övrigt vår första sådan också, det känns som att vi är med i en film). När hon som stod före oss i kön fick ut sin bil kom en paparazzifotograf springandes med en stor kamera och pepprade med avtryckarknappen. Hon försökte vända undan ansiktet lite slött men det hjälpte nog föga. Efter att hon hoppat in i sin bil och åkt iväg sprang paparazzifotografen till sin Prius och förföljde henne i hög hastighet.

Bildag

Det enda vi har gjort i dag är att ta oss från Monterey där vi sov i natt till Los Angeles där vi ska stanna tills på lördag. Den längsta delen av bilfärden gick vid kusten som hade väldigt fina vyer att titta på. I alla fall för den som inte körde då vägarna både var smala och svängde mycket och man fick koncentrera sig mer än vanligt på körningen. Dessutom så var mobiltäckningen i princip obefintlig den första halvan och bara i viss mån märkbar den andra halvan. Trots vägarna och mobiltäckningen så har det i alla fall varit en trevlig dag och vi har t.ex. sett sjöelefanter för första gången. Nu har vi precis checkat in på ett motell i Hollywood och tänkte försöka få några timmars sömn innan morgondagens äventyr börjar.

Blod, svett och tårar. Eller i alla fall onödigt stark mat.

image

image

Man såg hur svetten rann på Matts panna under gårdagens lunch i San Francisco. Den var nämligen hyperstark. Min också, för vi beställde samma. Jag åt dock naturligtvis inte särskilt mycket av maten. På lunchbilden ses bl.a. en avokadosmothie som Matt drack.
På kvällen åt vi på en indisk restaurang i Monterey. Och historien upprepade sig. Matt svettades och snorade och jag kunde inte äta maten.
I dag tog jag det säkra före det osäkra och åt ägg och ris till lunch. Till middag äter vi bröd med jordnötssmör på ett motell i Hollywood. Till det dricker vi vattenmelondryck. Ja ja, over and out.

Ett fullkomligt galet hus

1998 var jag i Kalifornien med familjen. Jag hade läst om Winchester Mystery House i San José i en guidebok och när jag fick se en skylt vid motorvägen med just den texten föreslog jag att vi skulle åka dit. Det gjorde vi men vi kom dit precis när de stängde.
Jag har med mig samma guidebok (från 1991) på den här resan och den här gången hann vi till huset innan de stängde för dagen. Vi tog en guidad tur där. Huset är otroligt speciellt och saknar motstycke. En stenrik änka ritade det och lade ständigt till nya rum p.g.a. oron för andar. Detta inträffade runt förra sekelskiftet. Sedan 1923 har huset varit öppet för allmänheten.
Det var kul att se det speciella huset men $30 är en för hög inträdesavgift. Alcatraz, inklusive båtresa, var billigare. Hur som helst, nu är det gjort, 13 år senare.

Google

image

Vi är på Googles högkvarter i Mountain View. Kul att se Android-statyerna m.m. i verkligheten! Vi passar på att rikta ett tack till Google för Maps som vi har stor nytta av under resan.

Alcatraz

På frågan om Alcatraz är världens kändaste fängelse svarade Matt ja. Det är dessutom en intressant plats som man absolut inte får missa att besöka om man är i San Francisco. Fängelset lades ner 1963 och är idag förfallet. Om man, som jag, är intresserad av övergivna platser blir det ännu mer spännande.
Det var så kallt och blåsigt ute på ön att jag var tvungen att köpa en Alcatraz-jacka i min favoritfärg.