Amerika sommaren 2011
Som The Office-fan tyckte jag att vi naturligtvis måste åka igenom Scranton på vår väg mot Niagarafallen. Det självklara målet var stadsskylten som figurerar i introt. Den verkar dock ha ändrats något sedan det spelades in. Det finns också en The Office-tour runt staden man kan åka. Som jag förstått det så är det dock inte mycket i serien som existerar på riktigt i staden så jag är osäker på vad de visar på den. Även en souvenirbutik ska finnas någonstans.
Jag skippade frukosten i morse och när vi satt i bilen och klockan var 13 frågade jag Matt om vi skulle stanna och äta lunch. Då visade det sig att det inte skulle bli någon lunch för att han hade ätit en sen frukost. Därmed blev mitt första mål mat i dag klockan 18.50. Jag är ganska bra på att inte äta, men den här frukosten var i senaste laget.
Egentligen gillar jag inte att göra Silent Hill-kopplingen redan i rubriken, för Centralia är en fascinerande och säregen plats som är en värd att besöka varesig man är intresserad av Silent Hill eller inte. Men rubriken ger förhoppningsvis fler läsare än om jag hade skrivit något annat. Centralia är förebilden för Silent Hill men likheterna är egentligen få.
Sedan 1962 brinner det i underjorden i Centralia. Området är rikt på kol och det är just kol som brinner. Det kommer brinna länge till.
Myndigheterna har bestämt att ingen ska få bo i Centralia på grund av giftiga gaser från branden. Sju personer bor dock kvar och följaktligen finns några hus på platsen men nästan hela staden är som bortblåst. Enligt Google Maps bär gatorna fortfarande namn som Peach Street och Park Street. De finns här, men de ligger helt öde. Längs dem låg en gång hus, men sedan de revs har tomterna återtagits av naturen. Det dröjer nog inte allt för länge innan det börjar grönska även i de asfalterade gatorna.
Att promenera i Centralia känns konstigt. Man kan tänka sig hur bilar körde på gatorna, hur barn lekte i parken, hur människor handlade i butiken på hörnet. Men inget av det där finns kvar.
Vi besökte Centralias båda gravplatser och även en övergiven kyrka som finns uppe på en höjd ovanför staden. Brandstationen finns också kvar och den är fortfarande i bruk.
Där branden en gång härjade som värst gick vägen till och från Centralia. Området bedömdes som för farligt att köra i så vägen drogs om. Den gamla vägen finns kvar och det är fritt fram att besöka den (och tyvärr även att klottra på den tydligen). Det är nästan lite kusligt att gå på den helt övergivna fyrfiliga vägen, eller åtminstone känns det mycket märkligt.
När vi slutligen lämnade platsen efter cirka två timmar kom vi snart till ett samhälle med bostäder, butiker och människor. Det kunde ha varit Centralia…
Vi tillbringade en stor del av gårdagen i Washington D.C., USA:s huvudstad. Efter vårt något förvirrade besök vid Pentagon (som Matt tidigare har skrivit om) åt vi på en veganrestaurang nära Dupont Circle. För att komma dit hade vi kört igenom hela centrum och för att ta oss till Capitol Hill skulle vi vara tvungna att köra tillbaka genom centrum. Eftersom vi ville undvika det, då Washington är den jobbigaste körningen på hela resan, ställde vi bilen på en tvåtimmarsparkering och tog taxi till Capitol Hill. På grund av tidsbrist fick vi sedan småspringa genom parken mellan Capitol Hill och Lincoln Memorial och efter det Vita huset. Det var kul att se dessa platser men tråkigt nog var dammen framför Lincoln Memorial tömd på vatten.
Vi tog en ny taxi tillbaka till bilen och klarade oss undan böter trots att vi blev en kvart sena.
Därefter lämnade vi D.C., åkte igenom Maryland och stannade på ett hotell i York, Pennsylvania, där vi tillbringade natten.
Det fanns gott om parkeringsplatser i närheten av parken och Vita huset, så vill man ta bilen dit så bör det gå fint.
Vi fortsätter med att fota skyddsobjekt. I dag tog vi en tur förbi Three Mile Island utanför Harrisburg. 1979 fick reaktor 2 en partiell härdsmälta till följd av mänskliga feltolkningar av systemets signaler. Den har varit stängd sedan dess men reaktor 1 var igång i dag när vi var förbi.
På grund av riktigt dålig uppkoppling kommer det här inlägget lite sent.
Gårdagen startade vi med att åka mot Pentagon. Vi tänkte att det kunde vara kul att se den byggnaden. Vi hade dock ingen adress så vi ställde in koordinaterna på GPS:en i stället och begav oss iväg från motellet vi sovit på. Vi körde och körde och plötsligt stod vi framför en stor byggnad och en vaktkur. Det fanns ingen bra plats att stanna för att få lite bilder så Per började fota från bilen. Jag föreslog att vi kunde stanna till vid vägkanten ändå för att ta lite fler kort. Då hörde vi någon skrika efter oss. Min första tanke är att de inte tycker vi borde stå där så jag började köra iväg. Då skriks det ännu mer och vi ser en vakt komma springandes efter oss. Jag stannar snabbt bilen och Per hissar ner fönsterrutan. Vakten säger något upprört ”Give me that camera!” Vi ger honom kameran. Han säger att vi ska vara väldigt försiktiga med vad vi tar kort på samtidigt som han tittar igenom våra bilder. Efter det ber han om våra pass och säger ”Sweden, huh?” Vet inte om han menade något speciellt med det. Sedan blev han i alla fall ganska trevlig och förklarade hur vi skulle åka om vi ville ta bilder fritt. Platsen vi ville till hette Pentagon Memorial.
Efter att ha kört fel redan vid första svängen i hans vägbeskriving och mötts av en skylt där det stod att det var absolut förbjudet för fordon utan tillstånd att köra av motorvägen på det stället samt senare hamna på Pentagons huvudparkering där vi möttes av ännu en vakt som förklarade ytterligare en gång vart vi ville så hamnade vi till slut i ett parkeringshus i Pentagon City. Om man vill besöka Pentagon Memorial så är det tydligen där man bör parkera.
Efter parkeringen så går man genom en lång gångtunnel under motorvägen där förbud mot bl.a. fotografering startar. På andra sidan finns Pentagons huvudentré och till vänster om den ligger Pentagon Memorial. Väl inne där (inga kontroller alls konstigt nog, även om det nämns att man kan bli genomsökt) så var fotografering tillåten men man fick t.ex. inte springa.
Pentagon Memorial är en minnesplats för de 184 människor som dödades på platsen den 11 september 2001. För varje person finns ett monument och alla monument står i rader efter personens födelseår. Allt detta är okej att fota och även den sida av Pentagon som ligger mot minnesplatsen. Det jag inte hade förstått var att det bara var den sidan man fick ta kort på så när jag fotade framsidan lite så kom en polis snabbt fram till mig och bad mig först visa bilden och sen radera den. Han förklarade bestämt att det inte var okej att fota den sidan av huset. Det var dock väldigt svårt att känna till det förbudet kände jag.
Matt har fått för sig att vi ska ha så kallt som möjligt i bilen trots att vi är klädda i shorts och t-shirts. Lite jobbigt eftersom vi ska åka långt i dag, vi har 500 km kvar till Harrisonburg där vi ska övernatta.
Nackdelar: Vi får sitta och småfrysa.
Fördelar: Inga.
Till utställningen Tennessee Centennial and International Exposition år 1897 uppfördes bl.a. en kopia av Parthenon i Nashville. På 1920-talet byggdes den om i permanent material (betong). Idag innehåller byggnaden ett museum.
Vi stannade till i Nashville i förmiddags för att beskåda detta underverk. Dock gick vi inte in. Vi tog även en tur till Nashvilles centrum för att titta på Country Music Hall of Fame men fick nöja oss med att se det från bilen eftersom det p.g.a. ombyggnad/utbyggnad var svårt att hitta parkeringsplats.
Nu är vi på väg mot Washington D.C. i skrivande stund, kl. 15, har vi 900 km kvar. Vi kommer inte komma fram i kväll. Var vi sover i natt vet ingen.
Vi har lyssnat på Johnny Cash/June Carters version av 60-talslåten Jackson (av Lieber/Wheeler) flitigt under resan. Vi har läst oss till att låten med största sannolikhet handlar om Jackson i Tennessee så när vi passerade avfarten till staden i dag så svängde vi av. Det visade sig att det var Carl Perkins hemstad vi besökte, vilket vi förstås redan hade vetat om vi hade varit mer pålästa om just Carl Perkins.
Matt filmade lite med sin digitalkamera i centrum och sedan åkte vi tillbaka mot motorvägen. Vi skulle stanna till och byta förare och hamnade vid en liten 1800-talsgravplats vid namn Taylor Cemetery. Jag passade på att ta några foton i solnedgången.
Förmodligen finns det ingen musikers f.d. hem som är mer besökt av turister än Elvis Presleys. Vi hade dock turen att komma till Graceland i Memphis på en lugn dag, jag misstänker att det kan vara betydligt trängre ibland.
Vi valde inträdesbiljetter för $35 styck (parkeringen kostade $10) och då ingick visning av huset och tomten samt inträde till ett museum med Elvis bilar och ett annat med hans flygplan (som man även fick gå in i).
Det var kul att se Elvis hus. Inredningen var speciell (inte så smakfull i mitt tycke) och allt såg ut som på Elvis tid. Originalmöblerna var kvar, trevligt nog.
Man fick besöka markplanet och källarplanet, men inte övervåningen. Tydligen var det Elvis privata våning där han aldrig tog upp gäster. Det var också i badrummet på övervåningen som han dog 1977. Man slussades genom huset av personal och fick bara se vissa (förmodligen de viktigaste) rum på de nedre planen.
Huset byggdes 1939 och Elvis köpte det 1957. 1982 öppnades det för allmänheten.
På live-sektionen finns en sändning från Gracelands innergård.