Matt – Per & Matt – Hit the Road

Matts topp 5

Utan inbördes ordning.

Springa till Hollywoodskylten

Hollywood och Los Angeles var roligt för att det var så många platser där som figurerar i och runt film. Det var kul att gå längs Hollywood Boulevard och se Venice Beach. Men det roligaste var att springa till Hollywoodskylten. Dels för att det blev ett väldigt bra löppass på 14 km med en 30 minuter lång stigning, bitvis väldigt branta backar och vackert väder men också så klart för att jag fick se skylten på bara några meters håll. Att sen under resten av vistelsen i Hollywood kunna titta upp mot skylten och tänka att jag varit där uppe och dessutom sprungit ända dit var en speciell känsla.

Las Vegas

De två troligtvis mest händelserika och galna dagarna i mitt liv är de två dagarna i Las Vegas.

Helikopterturen över Grand Canyon

Jag hade aldrig flygit helikopter tidigare och Grand Canyon verkade vara en bra plats att ta min första tur över. Det var inte ett dåligt val. Troligtvis såg vi mer på den här flygturen än man gör om man stannar med bilen vid varje utsiktsplats längs hela den södra kanten.

New York

Min favoritstad numera. Där finns nästan allt (jag såg tyvärr inga åkattraktioner på toppen av väldigt höga byggnader). De tutar väldigt mycket och är lite hetsiga i trafiken men när man kommit över det så är det en trevlig stad. Nu har jag sett de större sevärdheterna och kan koncentrera mig på resten vid nästa besök.

Maten

I USA har man kommit mycket längre på veganfronten än vi har i Sverige. Det är inte helt ovanligt att man på vanliga restauranger i småstäder ser veganska rätter med t.ex. tofu på menyn och lägger man ner ett par minuter på förslagsvis happycow.net så verkar man hitta till och med helveganska restauranger i i princip alla lite större städer. Där kan man jämföra t.ex. Uppsala som inte har en enda vad jag vet med Flagstaff som inte ens är en hälften så stor stad men hade en veganrestaurang med den godaste burgaren på hela resan (och eventuellt den godaste glassen).

883 mil

I dag har vi som sagt lämnat in bilen och klarade oss därmed hela bilresan utan vare sig punktering eller några problem med rättvisan i form av fortkörning eller dylikt. Det sägs att det finns fler poliser ute på vägarna i USA och när man inte är van vid alla annorlunda trafikregler så kan det lätt hända att man av misstag gör lite fel så man vet aldrig.

När vår bilresa startade i San Francisco och vi hämtat ut bilen så nollställde vi trippmätaren. I vår senaste distansrapportering, två veckor in på vår resa, så hade vi kört 370 mil. Nu nio dagar senare har vi kört hela vår distans och den landade på 883 mil. Nu går resten av resan via apostlahästar, tunnelbana, gula taxibilar och flyg.

Scranton

Som The Office-fan tyckte jag att vi naturligtvis måste åka igenom Scranton på vår väg mot Niagarafallen. Det självklara målet var stadsskylten som figurerar i introt. Den verkar dock ha ändrats något sedan det spelades in. Det finns också en The Office-tour runt staden man kan åka. Som jag förstått det så är det dock inte mycket i serien som existerar på riktigt i staden så jag är osäker på vad de visar på den. Även en souvenirbutik ska finnas någonstans.

Harrisburg

Vi fortsätter med att fota skyddsobjekt. I dag tog vi en tur förbi Three Mile Island utanför Harrisburg. 1979 fick reaktor 2 en partiell härdsmälta till följd av mänskliga feltolkningar av systemets signaler. Den har varit stängd sedan dess men reaktor 1 var igång i dag när vi var förbi.

Pentagon

På grund av riktigt dålig uppkoppling kommer det här inlägget lite sent.

Gårdagen startade vi med att åka mot Pentagon. Vi tänkte att det kunde vara kul att se den byggnaden. Vi hade dock ingen adress så vi ställde in koordinaterna på GPS:en i stället och begav oss iväg från motellet vi sovit på. Vi körde och körde och plötsligt stod vi framför en stor byggnad och en vaktkur. Det fanns ingen bra plats att stanna för att få lite bilder så Per började fota från bilen. Jag föreslog att vi kunde stanna till vid vägkanten ändå för att ta lite fler kort. Då hörde vi någon skrika efter oss. Min första tanke är att de inte tycker vi borde stå där så jag började köra iväg. Då skriks det ännu mer och vi ser en vakt komma springandes efter oss. Jag stannar snabbt bilen och Per hissar ner fönsterrutan. Vakten säger något upprört ”Give me that camera!” Vi ger honom kameran. Han säger att vi ska vara väldigt försiktiga med vad vi tar kort på samtidigt som han tittar igenom våra bilder. Efter det ber han om våra pass och säger ”Sweden, huh?” Vet inte om han menade något speciellt med det. Sedan blev han i alla fall ganska trevlig och förklarade hur vi skulle åka om vi ville ta bilder fritt. Platsen vi ville till hette Pentagon Memorial.

Efter att ha kört fel redan vid första svängen i hans vägbeskriving och mötts av en skylt där det stod att det var absolut förbjudet för fordon utan tillstånd att köra av motorvägen på det stället samt senare hamna på Pentagons huvudparkering där vi möttes av ännu en vakt som förklarade ytterligare en gång vart vi ville så hamnade vi till slut i ett parkeringshus i Pentagon City. Om man vill besöka Pentagon Memorial så är det tydligen där man bör parkera.

Efter parkeringen så går man genom en lång gångtunnel under motorvägen där förbud mot bl.a. fotografering startar. På andra sidan finns Pentagons huvudentré och till vänster om den ligger Pentagon Memorial. Väl inne där (inga kontroller alls konstigt nog, även om det nämns att man kan bli genomsökt) så var fotografering tillåten men man fick t.ex. inte springa.

Pentagon Memorial är en minnesplats för de 184 människor som dödades på platsen den 11 september 2001. För varje person finns ett monument och alla monument står i rader efter personens födelseår. Allt detta är okej att fota och även den sida av Pentagon som ligger mot minnesplatsen. Det jag inte hade förstått var att det bara var den sidan man fick ta kort på så när jag fotade framsidan lite så kom en polis snabbt fram till mig och bad mig först visa bilden och sen radera den. Han förklarade bestämt att det inte var okej att fota den sidan av huset. Det var dock väldigt svårt att känna till det förbudet kände jag.

Biten

I förrgår tog jag ett morgonlöppass längs med Katy Trail i Dallas. Längst ut innan jag skulle vända tillbaka mot hotellet så lade jag mig på en gräsmatta och tänkte att jag skulle få lite färg i solen. Tyvärr så lade jag mig dock mitt i vägen för en myrkoloni. Det jag trodde var svettdroppar som rann var i stället myror som gick omkring och bet på mig. Efter ett tag när jag skulle resa mig upp såg jag flertalet små myror krypandes omkring bl.a. på min vänstra armbåge. Då märkte jag även att det sved där de hade hållit till. Det blev lite rött under första dagen men dagen därpå såg det ut som på bilden nedan. Eventuellt har det varit ännu värre i dag. Per säger att jag troligtvis måste amputera men det har jag hört är väldigt dyrt i USA så jag måste försöka hålla ut tills jag kommer tillbaka till Sverige. Risken är dock i så fall att prickarna med var spricker och att det kommer nykläckta myror utkrypandes. Om det hinner hända så ska vi försöka sända det via Live-sidan så att ni inte missar någonting.

Och någon färg fick jag naturligtvis inte trots 34 grader och ingen solkräm.

JFK

Vi är i Dallas och i Dallas är det en otroligt jobbig värme på 37 grader. Av någon anledning känns den mycket värre än 44 grader i Calico. Därför har vi försökt vara effektiva och bara gjort det viktigaste, t.ex. att se platsen för John F. Kennedys dödsskjutning 1963.

Skotten är markerade med kryss i gatan och det var fler än vi som var där för att se platsen. Längst till höger på sjätte våningen i huset på bilden satt Lee Harvey Oswald när han sköt (om det nu var han). Nu finns där ett museum vid namn The Sixth Floor Museum och för att minska risken att det hela ska hända igen så sitter det numera en förbudsskylt mot vapen vid ingången.

Bigger, Better, Wetter!

I dag har vi varit på Six Flags Hurricane Harbor i Arlington strax utanför Dallas. Jag hade sett fram emot det besöket då alla andra äventyrsbad jag varit på knappt går att jämföra med ett så här stort. Tyvärr förstördes allt av att det var väldigt långa köer till nästan alla åk. Till ett sådant köade jag t.ex. 30 minuter för att få åka i mindre än fem sekunder. Det känns inte riktigt värt det.

Efter ett par sådana åk så slöt jag upp med Per igen och åkte runt i en flera hundra meter lång ström i stället. Det var mer värt det. Mycket mer strömt än andra sådana jag testat. Även vågmaskinen var så klart kraftfullare vilket var kul. Lite trångt bland alla andra människor med sina stora flytanordningar dock.

På det hela taget kändes det först inte riktigt värt det men om man tänker på att det kostar 155 kr om man köper inträdesbiljetten på nätet så är det nog ganska bra ändå. Det finns ändå väldigt mycket att göra och inte bara vattenåkattraktioner heller. Priset är ganska nära vad man får betala på betydligt mindre äventyrsbad i Sverige. Där slipper man dock de extrema köerna.

Per hade för övrigt näst kortast badbyxor på hela anläggning. Och jag hade kortast. Tydligen är klädkoden för killar att man ska ha badbyxor som sträcker sig en bra bit nedanför knäna (och gärna även kalsonger, strumpor och t-shirt). Mina som jag normalt har när jag träningssimmar sträckte sig en liten bit nedanför midjan.

Sedona

Efter att vi varit och tittat på vulkaner och ruiner och ätit lite snabbt i Flagstaff så begav vi oss mot Sedona. Sedona skulle både enligt människorna på internet och flera som vi träffat på vår väg från San Francisco ha väldigt fina klippor. Det visade sig stämma väldigt bra.

Eftersom mycket annat vackert har kostar pengar att se så gjorde vi dock ett misstag och betalade $20 för att åka in i en statlig park som visade sig mest vara till för människor som ville bada i Oak Creek vilket vi inte riktigt hade tid med. Visst, det fanns fina röda klippor där inne också men sådana kunde man även se utanför parken.

Vi är trots det onödiga utlägget nöjda med besöket i Sedona och kan starkt rekommendera en tur förbi där.

Grand Canyon

I dag har vi flugit helikopter, jag för första gången och Per för tredje, och det över Grand Canyon. GPS:en lurade ut oss på grusvägar när vi skulle till flygplatsen och sa att vi var framme när vi stod mitt i ingenstans. Som tur var hade jag fått upp Per i svinottan så vi hann precis till att säkerhetsvideon skulle visas på den riktiga flygplatsen.

På vägen från den felaktiga flygplatsen till den riktiga så började det åska och det kändes som att det skulle bli som när de ställde in alla attraktioner uppe på Stratosphere Tower. Vi lyckades dock åka ifrån regnet och blixtarna som kom till Grand Canyon först precis efter vi landat med helikoptern.

Grand Canyon är väldigt vackert och det var kul att få se det ovanifrån. På vägen från flygplatsen till Flagstaff där vi sover i natt så åkte vi längs med kanten i kanske en timme och stannade ett par gånger för att även se det från den positionen. Då hade ovädret dock dragit in ordentligt och det ösregnade stundtals. Per lyckades trots det få till några väldigt fina bilder plus att vi fick se några vilda djur.

Ett tips för besöket till Grand Canyon är att åka dit på dagen. Vi provade både det och efter att det hade blivit mörkt och det senare var inte att rekommendera. Man såg ingenting.