Vi har sett slutet på sagan om Harry Potter i kväll med imax och 3D och grejer. Matt fixade.
Den första Harry Potter-filmen jag såg var tvåan. Det var 2002 i en biosalong på Azorerna med Justus, Erik och Olle. Sen har jag sett filmerna med olika personer genom åren ibland på bio, ibland på DVD, de flesta med Emelie. Det är häftigt att skådespelarna i huvudsak har varit desamma sedan första filmen och att vissa var barn när det började och är vuxna nu.
Bara en kunde leva, var det sagt. Jag hade lyckats undvika att få reda på utgången från att den sjunde boken kom ut tills alldeles nyligen, då vi var på hotellrummet i Hollywood och Matt visade ett YouTube-klipp som avslöjade hur det slutade. Nära skjuter ingen hare, men trots att jag visste så var filmen klart sevärd.
Det känns lite vemodigt att det är över men allting har ett slut. God natt!
883 mil
I dag har vi som sagt lämnat in bilen och klarade oss därmed hela bilresan utan vare sig punktering eller några problem med rättvisan i form av fortkörning eller dylikt. Det sägs att det finns fler poliser ute på vägarna i USA och när man inte är van vid alla annorlunda trafikregler så kan det lätt hända att man av misstag gör lite fel så man vet aldrig.
När vår bilresa startade i San Francisco och vi hämtat ut bilen så nollställde vi trippmätaren. I vår senaste distansrapportering, två veckor in på vår resa, så hade vi kört 370 mil. Nu nio dagar senare har vi kört hela vår distans och den landade på 883 mil. Nu går resten av resan via apostlahästar, tunnelbana, gula taxibilar och flyg.
New York City
Nu har vi lämnat in hyrbilen på Newarks flygplats och betalat $274 i envägsavgift. Vi skulle egentligen ha lämnat den på eftermiddagen den 19 juli men nu blev det istället på morgonen den 17 juli. Det innebär att vi får mer tid i resans sista stad, New York. Eftersom vi har lagt till dagar här vid två olika tillfällen så kommer vi behöva bo på tre olika hotell. Nu har vi checkat in på Pennsylvania Hotel mittemot Madison Square Garden. För att lyckas med det var vi tvugna att köa i 45 minuter. Hotellrummet är litet och slitet och utsikten obefintlig. Läget och priset (761 kronor för en natt) är mycket bra.
Matt och jag är själva nu igen sedan Rachel gett sig av till Long Island.
Niagarafallen
Sent i går anlände vi till Rochester, New York, där vi sov en natt hos Rachel, som jag träffade när hon pluggade i Uppsala för två år sedan. Just nu sitter vi alla tre i en bil på väg till Pine Brook, New Jersey, där vi ska spendera natten. I morgon lämnar vi bilen på flygplatsen i Newark och tar oss till New York City.
Vi har varit vid Niagarafallen i dag. Vi såg dem från USA-sidan och gick inte över till Kanada på grund av tidsbrist. USA-sidan har trevliga parker medan Kanada-sidan är mer inriktad på nöje. Vyn över hästskofallet är bättre från Kanada men man ser det bra från USA också. Fallen är riktigt imponerande och bör, liksom Grand Canyon, räknas till naturens främsta mästerverk.
Scranton
Som The Office-fan tyckte jag att vi naturligtvis måste åka igenom Scranton på vår väg mot Niagarafallen. Det självklara målet var stadsskylten som figurerar i introt. Den verkar dock ha ändrats något sedan det spelades in. Det finns också en The Office-tour runt staden man kan åka. Som jag förstått det så är det dock inte mycket i serien som existerar på riktigt i staden så jag är osäker på vad de visar på den. Även en souvenirbutik ska finnas någonstans.
Frukost kl. 18.50
Jag skippade frukosten i morse och när vi satt i bilen och klockan var 13 frågade jag Matt om vi skulle stanna och äta lunch. Då visade det sig att det inte skulle bli någon lunch för att han hade ätit en sen frukost. Därmed blev mitt första mål mat i dag klockan 18.50. Jag är ganska bra på att inte äta, men den här frukosten var i senaste laget.
Välkommen till verklighetens Silent Hill!
Egentligen gillar jag inte att göra Silent Hill-kopplingen redan i rubriken, för Centralia är en fascinerande och säregen plats som är en värd att besöka varesig man är intresserad av Silent Hill eller inte. Men rubriken ger förhoppningsvis fler läsare än om jag hade skrivit något annat. Centralia är förebilden för Silent Hill men likheterna är egentligen få.
Sedan 1962 brinner det i underjorden i Centralia. Området är rikt på kol och det är just kol som brinner. Det kommer brinna länge till.
Myndigheterna har bestämt att ingen ska få bo i Centralia på grund av giftiga gaser från branden. Sju personer bor dock kvar och följaktligen finns några hus på platsen men nästan hela staden är som bortblåst. Enligt Google Maps bär gatorna fortfarande namn som Peach Street och Park Street. De finns här, men de ligger helt öde. Längs dem låg en gång hus, men sedan de revs har tomterna återtagits av naturen. Det dröjer nog inte allt för länge innan det börjar grönska även i de asfalterade gatorna.
Att promenera i Centralia känns konstigt. Man kan tänka sig hur bilar körde på gatorna, hur barn lekte i parken, hur människor handlade i butiken på hörnet. Men inget av det där finns kvar.
Vi besökte Centralias båda gravplatser och även en övergiven kyrka som finns uppe på en höjd ovanför staden. Brandstationen finns också kvar och den är fortfarande i bruk.
Där branden en gång härjade som värst gick vägen till och från Centralia. Området bedömdes som för farligt att köra i så vägen drogs om. Den gamla vägen finns kvar och det är fritt fram att besöka den (och tyvärr även att klottra på den tydligen). Det är nästan lite kusligt att gå på den helt övergivna fyrfiliga vägen, eller åtminstone känns det mycket märkligt.
När vi slutligen lämnade platsen efter cirka två timmar kom vi snart till ett samhälle med bostäder, butiker och människor. Det kunde ha varit Centralia…
Washington D.C.
Vi tillbringade en stor del av gårdagen i Washington D.C., USA:s huvudstad. Efter vårt något förvirrade besök vid Pentagon (som Matt tidigare har skrivit om) åt vi på en veganrestaurang nära Dupont Circle. För att komma dit hade vi kört igenom hela centrum och för att ta oss till Capitol Hill skulle vi vara tvungna att köra tillbaka genom centrum. Eftersom vi ville undvika det, då Washington är den jobbigaste körningen på hela resan, ställde vi bilen på en tvåtimmarsparkering och tog taxi till Capitol Hill. På grund av tidsbrist fick vi sedan småspringa genom parken mellan Capitol Hill och Lincoln Memorial och efter det Vita huset. Det var kul att se dessa platser men tråkigt nog var dammen framför Lincoln Memorial tömd på vatten.
Vi tog en ny taxi tillbaka till bilen och klarade oss undan böter trots att vi blev en kvart sena.
Därefter lämnade vi D.C., åkte igenom Maryland och stannade på ett hotell i York, Pennsylvania, där vi tillbringade natten.
Det fanns gott om parkeringsplatser i närheten av parken och Vita huset, så vill man ta bilen dit så bör det gå fint.
Harrisburg
Vi fortsätter med att fota skyddsobjekt. I dag tog vi en tur förbi Three Mile Island utanför Harrisburg. 1979 fick reaktor 2 en partiell härdsmälta till följd av mänskliga feltolkningar av systemets signaler. Den har varit stängd sedan dess men reaktor 1 var igång i dag när vi var förbi.
Pentagon
På grund av riktigt dålig uppkoppling kommer det här inlägget lite sent.
Gårdagen startade vi med att åka mot Pentagon. Vi tänkte att det kunde vara kul att se den byggnaden. Vi hade dock ingen adress så vi ställde in koordinaterna på GPS:en i stället och begav oss iväg från motellet vi sovit på. Vi körde och körde och plötsligt stod vi framför en stor byggnad och en vaktkur. Det fanns ingen bra plats att stanna för att få lite bilder så Per började fota från bilen. Jag föreslog att vi kunde stanna till vid vägkanten ändå för att ta lite fler kort. Då hörde vi någon skrika efter oss. Min första tanke är att de inte tycker vi borde stå där så jag började köra iväg. Då skriks det ännu mer och vi ser en vakt komma springandes efter oss. Jag stannar snabbt bilen och Per hissar ner fönsterrutan. Vakten säger något upprört ”Give me that camera!” Vi ger honom kameran. Han säger att vi ska vara väldigt försiktiga med vad vi tar kort på samtidigt som han tittar igenom våra bilder. Efter det ber han om våra pass och säger ”Sweden, huh?” Vet inte om han menade något speciellt med det. Sedan blev han i alla fall ganska trevlig och förklarade hur vi skulle åka om vi ville ta bilder fritt. Platsen vi ville till hette Pentagon Memorial.
Efter att ha kört fel redan vid första svängen i hans vägbeskriving och mötts av en skylt där det stod att det var absolut förbjudet för fordon utan tillstånd att köra av motorvägen på det stället samt senare hamna på Pentagons huvudparkering där vi möttes av ännu en vakt som förklarade ytterligare en gång vart vi ville så hamnade vi till slut i ett parkeringshus i Pentagon City. Om man vill besöka Pentagon Memorial så är det tydligen där man bör parkera.
Efter parkeringen så går man genom en lång gångtunnel under motorvägen där förbud mot bl.a. fotografering startar. På andra sidan finns Pentagons huvudentré och till vänster om den ligger Pentagon Memorial. Väl inne där (inga kontroller alls konstigt nog, även om det nämns att man kan bli genomsökt) så var fotografering tillåten men man fick t.ex. inte springa.
Pentagon Memorial är en minnesplats för de 184 människor som dödades på platsen den 11 september 2001. För varje person finns ett monument och alla monument står i rader efter personens födelseår. Allt detta är okej att fota och även den sida av Pentagon som ligger mot minnesplatsen. Det jag inte hade förstått var att det bara var den sidan man fick ta kort på så när jag fotade framsidan lite så kom en polis snabbt fram till mig och bad mig först visa bilden och sen radera den. Han förklarade bestämt att det inte var okej att fota den sidan av huset. Det var dock väldigt svårt att känna till det förbudet kände jag.