Amerika sommaren 2011
I dag har vi delat på oss. Jag har gått en mil igen och är trött i ben och fötter. Jag har gått längs the Las Vegas strip och kollat på byggnader.
I dag är det USA:s nationaldag men det har i princip inte märkts alls. Kanske blir det fyrverkeri i kväll, vi får se.
Om två timmar ska vi gå på musikal. Matt har loggat ut från Google Talk och är spårlöst försvunnen.
The Beatles – Love, Cirque du soleil på Mirage i Las Vegas. En fantastiskt bra föreställning! Jag fick gåshud flera gånger och Matt sa efteråt att det var den bästa show han någonsin har sett. Artisterna var otroligt skickliga, uppfinningsrikedomen stor och musiken förstås underbar. Vi är väldigt nöjda. Showen är inte billig att se men värd varenda cent. Enda minuset var att jag hade glömt mina glasögon i bilen.
Jag är ingen direkt vapenälskare och tycker det är bra med restriktiva vapenlagar som vi har i Sverige, men jag gillar precisionsövningar som t.ex. biljard, dart, bowling och luftgevärsskytte (jag har faktiskt vunnit brons en gång i klubbmästerskapen i Enköpings luftgevärsklubb för många år sedan). Tyngre vapen ger genom sin farlighet dessutom en viss adrenalinkick. Detta plus att jag gillar att prova nya saker som man kanske inte får chans till igen gjorde att jag bestämde mig för att vi skulle åka förbi The Gun Store här i Las Vegas. Jag visste att Per inte var så intresserad så jag lade själv upp planen i går kväll att vi skulle börja den här dagen med ett besök där på vägen in till city så att det var avklarat.
Väl där så möttes vi av klichéartat klädda och vänliga tjejer som visade oss vägen in till den stora muskulösa instruktören Tom. Allt var väldigt klyschigt och man kände sig väl inte direkt hemma. Jag försökte dock smälta in så mycket som möjligt och så engagerat jag kunde göra som Tom sa åt mig, t.ex. när jag skulle posa med vapnen efter varje runda.
Det fanns olika paket man kunde välja mellan och jag valde så klart Zombie Package med bl.a. nazi-zombier som måltavlor och en pistol, ett hagelgevär, ett halvautomatgevär(?) och en uzi som vapen. Naturligtvis valde jag även att köpa mig före den 40 minuter långa kön och få ett privat rum att skjuta i (om inte annat så för säkerheten att vara själv i stället för bland en massa andra som aldrig skjutit med ett vapen förut).
Sen var det bara att följa Toms order medan Per fotade och filmade.
Det är alltid läskigt att hålla i skarpladdade vapen och det är väldigt svårt att förstå att folk kan rikta dem mot andra människor (eller djur för den delen) men det gör det inte mindre spännande eller förtar utmaningen att försöka träffa där man siktar (förslagsvis på hjärnan när det gäller zombier). Av de fyra vapnen så var nog uzi roligast, mest p.g.a. att det var så pass olikt allt jag provat tidigare. Lite skönt var det dock när det var över och man fick komma ut därifrån och jag tror inte jag kommer göra något liknande igen på ett tag. Eller kanske. Eller nej. Eller jo, möjligtvis. Eller…
Naturligtvis ingick en cool tröja i paketet och man fick behålla måltavlorna.
I går natt sov vi i en trerumssvit på Siena Suites i Las Vegas. 369 kronor kostade det. Nu hade vi tur och blev uppgraderade gratis men hotell i Las Vegas är generellt sett billiga, i synnerhet på vardagar.
Nu är vi på vårt nya hotell, The Mirage, där vi ska sova är i två nätter. Mirage är det finaste hotellet vi kommer bo på under resan så vi ska passa på att njuta lite extra här.
Las Vegas är helt galet och liknar inget annat vi tidigare har sett. Osannolika byggnadsverk och jättelika blinkande skyltar finns överallt. Mest galet är nog New York-New York, ett New York i miniatyr med casino, hotell och naturligtvis också en bergochdalbana. Vi har även ätit veganlunch på lyxiga Wynn, åkt hela vägen upp i USA:s högsta fristående utsiktstorn, Stratosphere Tower, och blivit fullkomligt dyblöta i ett åskregn. Totalt har vi gått ungefär en mil i dag. Nu förbereder vi oss för kvällens övningar.
Take me to Vegas!
I want to marry you
Yeah, there in Las Vegas
we’ll make our dreams come true
So take me to Vegas!
The stars are shining bright
Take me to Vegas,
take me there tonight!
I närheten av Barstow, mellan Los Angeles och Las Vegas ligger en f.d. gruvstad som heter Calico. Den grundades 1881 och hade som mest 1500 invånare. I början på 1900-talet övergavs staden p.g.a. fallande priser på silver. Under många år låg den öde men på 1950-talet började man återställa den. Vissa byggnader är kvar sen 1800-talet, men mycket är återskapat. Man kallar den spökstad för att den är övergiven och för att ingen bor där men den är inte särskilt spöklik eftersom husen innehåller butiker, restauranger, barer m.m. Jag och Matt klev t.ex. in på en saloon och beställde varsin sarsaparilla (gammaldags rootbeer).
Vi kan rekommendera Calico starkt. Staden är speciell och intressant. Det är en häftig känsla att gå omkring där bland husen och gruvorna. Även kyrkogården strax nedanför staden är värd ett besök. Inträdesavgiften är $6 för vuxna. Klart prisvärt.
I dag åkte vi från Los Angeles till Las Vegas. Vi svängde av motorvägen (15) för att äta lunch i Barstow och plötsligt befann vi oss på f.d. Route 66. Jag har varit lite ledsen över att vi inte kommer åka på den numera nedlagda vägen mer än på något enstaka ställe så jag blev extremt nöjd och tog på egen hand beslutet att åka vägen två gånger. Det var riktigt coolt, det såg ut som man tänker sig att Route 66 ska se ut. Inte mycket verkade ha ändrats sedan 1950-talet. Mackar, motell, verkstäder, butiker, restauranger… allt påminde om svunna tider.
Åker du någon gång mellan Los Angeles och Las Vegas måste du svänga av i Barstow och åka gamla Route 66! MÅSTE!
Hur gjorde man innan GPS:en fanns? Man läste karta, körde fel och blev osams. GPS:en har säkert räddat förhållandet för mängder av semestrande par. Nu är jag och Matt inte ett par utan ett radarpar, men vi har ändå stor hjälp av den lilla skärmen framför oss.
Vi kopplar av i dag, som omväxling. Vi har lagt oss till rätta på Venice Beach vid Stilla havet.
25 juni brände vi oss i San Francisco. Det var mestadels mulet och vi trodde att vi skulle klara oss utan solskyddskräm, men så var inte fallet. Nu har vi flagnat och hoppas att det ska gå bättre i fortsättningen. I går hade vi solskyddsfaktor 30, i dag 15.
Stranden här är stor och fin. Det är ganska mycket folk här men ändå gott om plats. Man behöver inte ligga på varandra.